Ulla Rydbeck kommenterar

Det är skillnad på politiker och politiker

2012-02-14T12:32:00.005+01:00

Ulf Eriksson skriver i Svenska Dagbladet, idag 2012-02-14, en artikel med rubriken Rädslans kultur. Han säger : Inom kulturfältet i Sverige pågår som vi vet en revolution uppifrån: en aggressiv bortmontering av grundbultarna i en kulturpolitisk samförståndsbro över partigränserna som har burit generationer av skapande och upplevelsesökande och reflekterande medborgare.
Men jag tror inte alla "vet" detta. Och likväl som vänstern understundom, för att som Eriksson uttrycker det, ägnar sig åt: "parollhumanitärt tjatter och analysfattigt positionerande" utan att någon bryr sig, så skrämmer man inte heller en endaste kulturarbetare med stora stygga moderata kulturministern. Sanningen är ju den att den statliga kulturbudgeten visserligen inte ökat särskilt mycket sedan 2006, men några dramatiska nedskärningar nationellt har inte skett. Inom regioner och kommuner pågår omvandlingsprocesser av ekonomisk och strukturell karaktär och på det nationella planet förs en ideologisk kampanj från borgerligheten som går ut på att man, om man vill vara välvillig, vill stärka kulturen och ge den marknadsmässiga förutsättningar, vilket bland annat har tagit sig uttryck i att man vill verka för fler entreprenörer, läs fler med enskild näringsverksamhet/F-skattsedel. Men kritiseras bör alliansen ändå för initiativlöshet och bristande insikter i kulturens och kulturbärarnas förutsättningar och villkor. Men det som också förvånar mig är kulturjournalisternas, författarnas, skådespelarnas, alla de s.k. kulturarbetarna som så lyser med sin frånvaro i politiken. Det finns ju andra sätt att påverka än att fäktas och fänas på kultursidorna. Det finns partier som aktivt har drivit frågan om mer pengar till kulturen. Den numera mycket impopulära rödgröna alternativet gick till val på en miljard mer i real ökning av kulturbudgeten under mandatperioden. Det innebär en höjning av kulturbudgeten från 6,5 till 7,5 miljarder. Detta håller de rödgröna partierna fast vid i sina budgetar. Säkert är denna föreslagna satsning troligen väldigt okänd både bland kulturpolitiker såväl som bland kulturarbetarna, och skälet till det är säkert många. Dålig marknadsföring från partiernas sida, dåligt intresse från kulturredaktionerna att skriva som sådana futtigheter som pengar ( trots att det denna gång rörde sig om rätt mycket stålar), dåligt intresse bland kulturarbetare för hur politiken fungerar, vem som styr. Om kulturens debattörer ska bli tagna på allvar måste kunskapen om politikens villkor och styrning bli bättre. Kulturarbetarna måste själva förstå var striden står och när och var kampen ska föras. Kanske inte bara på kultursidorna utan på partimöten, sammanträden med kulturnämnder, kommunstyrelser och kommunfullmäktige, i regionparlament, i Riksdagens kulturutskott. Och man måste kunna se skillnad på politiker och politiker. Det finns en höger som vill privatisera, entreprenörisera, marknadsutsätta, stuva om och stuva ner, som talar om "verklighetens folk", som vill ge "folk vad folk vill ha". Men det finns också ett vänsteralternativ i politiken som vill stödja kultur på kulturens villkor, som värnar kulturens egenvärde, också när den är jobbig, smutsig och helt onyttig.

Upphovsrätt - igår - idag - i morgon

2012-02-10T13:19:00.002+01:00

Svenska Dagbladet idag: Konsten att dela med sig. Jag grunnar varje dag på hur frågan om upphovsrätt och tillgänglighet ska lösas. Intressant att läsa om Creative Commons. Ger inget svar men visar på några som tänkt hur de vill ha det. I artikeln i SvD: "Creative commons var inte emot upphovsrätten. Tvärtom. De avfärdade de falanger som ville avskaffa den. Men de tyckte inte att lagstiftningen var anpassad för alla som skapade av andra skäl än att försörja sig. "
Det är väl det som är ett av huvudproblemen. Det finns två sorters konstnärsskap. Ett som inte bryr som försörjning och ett där det blir en förutsättning. Den första kan tyckas ideal och "fri" och den andra som trångsynt och närig. Det är lätt att finna den första attraktiv och tänka sig den skicklige advokaten eller läkaren som konstnär för vilken de konstnärliga inkomsterna är oviktiga, och se den andre konstnären som en girig typ som bara kan ge uttryck för sin konstnärlighet om han får betalt för minsta bokstav, penseldrag eller tonsatt ton.

Borgerlig brist på handlingskraft.

2009-04-15T21:52:00.001+02:00

Den borgerliga regeringen visar en häpnadsväckande brist på handlingskraft i sin vårproposition. De säger sig "satsa" på jobben men t.ex. inom kulturområdet som har den största arbetslösheten finns inga som helst förslag. Man prioriterar skattesänkningar för de som har jobb istället för aktiva åtgärder för de arbetslösa. Inom kulturområdet finns det en rad insatser som skulle tjäna dubbla syften - både att ge arbetslösa jobb och stärka kulturen: fortsätt med Access-jobben, tidigarelägg investeringar inom kulturen i form av renoveringar av kulturmiljöer och utöka Konstnärsallianserna. Stöd kommunerna så att de i kristider orkar behålla t.ex. kulturskolorna och kultur i skolan.

Israelmöte 23 april 19.00 ABF-huset

2009-04-03T10:24:00.001+02:00

Pressmeddelande
SIV Socialdemokratiska IsraelVänner i samarbete med ABF-Stockholm inbjuder.
Möt Meretzpartiet, israelisk vänster för fred
Välkomna till en sammankomst med
Uri Zaki, Ordförande i Meretz´ ungdomsförbund, Knessetkandidat, Yossi Beilins rådgivare.
Dror Morag, Meretz-partiet internationella sekreterare
Den israeliska vänstern är hårt trängd från två håll:
- Palestinska Hamas hotar Israels existens.
- Israeliska högernationalister på frammarsch hotar demokratin.

Meretz-partiet, liksom det mer kända israeliska arbetarepartiet och de svenska socialdemokraterna, tillhör Socialistinternationalen.
Välkommen till ett samtal om vänskap och motkraft mot extremismen.
Uri och Drog talar engelska.
Lättare förtäring serveras.

PLATS: ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm
TID: Torsdagen den 23 april 2009 kl 19.00. (Anmälan i receptionen)

Välkomna önskar

SIV Socialdemokratiska IsraelVänner i samarbete med ABF-Stockholm

Detta vill SIV Socialdemokratiska IsraelVänner
Solidaritet med demokratins, arbetarrörelsens och fredsvännernas Israel.
Förmedla kunskap om Israels socialistiska arv (grunden till landets gynnsamma utveckling)
Politiskt och fackligt utbyte med Israel.
Bredda svensk mellanösterndebatt. Visa på att det finns ickeborgerliga israelvänner.
Medverka till och dialog mellan Israel och Palestina.
Kontakt: peterarnoldforslund@gmail.com tel 076 – 12 05 338

SIV Socialdemokratiska Israelvänner

2009-04-03T10:23:00.000+02:00

Socialdemokratiska Israelvänner, SIV. En förening i vardande.

Bakgrund
Vi är många socialdemokrater som känner solidaritet med staten Israel. Några av oss möttes på första maj 2008 på Norra Bantorget i Stockholm. Sedan dess har vi träffats flera gånger. Vi har samtalat om partiet, vänskapen till Israel, kriget i Gaza och om att bilda en riksförening för socialdemokratiska Israelvänner (SIV). Vi har talat med partiledningen på Sveavägen och med Arbetarepartiet och Meretzpartiet i Tel Aviv om våra planer. Enligt partivännerna i Israel är landet hårt trängt från flera håll: - Palestinska Hamas hotar Israels existens. - Israeliska högernationalister på frammarsch hotar demokratin.

Vi känner i våra röda hjärtan över att den israeliska socialdemokratin liksom fredsrörelsen försvagats de senaste åren. Vår solidaritet med dem är viktig.

Inledning
Israels politik dominerades under årtiondena efter självständigheten 1948 av socialister. Men i och med sexdagarskriget 1967 blev Israel, mer eller mindre mot sin vilja, en ockupationsmakt. Efter parlamentsvalet 1977 fick landet för första gången en högerregering. Ungefär samtidigt tog borgarna över regeringsmakten i Sverige. Dessa händelser bidrog till försämrade relationer mellan våra länder. Men under Göran Perssons tid som statsminister (1996 – 2006) stärktes åter banden. Vi vill verka vidare i den goda andan.

Vi behövs som motvikt
Sedan åratal tycks det finnas en ohelig allians i Sverige mellan borgerliga israelvänner och vänsterns israelmotståndare. Dessa till synes oförenliga riktningar verkar vara överens om en sak:
Socialismens betydelse för Israels tillblivelse skall till varje pris tigas ihjäl. Histadruts (Israel LO), det omfattande kooperativa näringslivets och kibbutzernas roll i samhällsbygget omnämns numera sällan i debatten. Som socialdemokratiska israelvänner vill vi komplettera och nyansera samtalet.

Samförstånd
Vi vill verka i samförstånd med socialdemokratiska partistyrelsen. För medlemskap i SIV krävs att man tillhör SAP.

Syfte
Vårt arbete syftar till solidaritet med Israel, ett litet utsatt land i en fientlig omgivning. Men vi är inte okritiska. Vi motsätter oss bosättningspolitiken på ockuperade områden. I likhet med en allt starkare opinion bland israeler och palestinier stödjer vi planerna på ett livskraftigt och demokratiskt Palestina sida vid sida och i fred med Israel.

Detta vill vi göra: (Möten, förmedla kontakter, delta i debatter, hemsida.)
· inbjuda till en förnyad socialdemokratisk debatt om och engagemang för det demokratiska Israel inom ramen för partiets mellanösternpolitik och utan att åsidosätta eller förringa stödet till Palestinas folk.
· förmedla kunskap om Israels socialistiska arv.
· medverka till politiskt och fackligt utbyte med Israel.
· medverka till utbyte mellan Israel och Palestina.

Kontakt: peterarnoldforslund@gmail.com tel 076 – 12 05 338

Peter Forslund (vice ordförande i Tensta s-förening), Bernt Jakobson (styrelseledamot i Engelbrekts s-förening), Moissis Nikolaidis (vice ordförande i Rinkeby s-förening).

Antisemitism

2009-03-11T08:59:00.003+01:00

Det har inte varit korrekt att tala om att det finns antisemitism i Sverige. Men debatten kring "Stoppa matchen" har inte, vilket måste irritera initiativtagarna till demonstrationen, kommit att handla om kriget i Gaza, utan mer om de antisemitiska underströmmar som finns i protesterna mot Israel. Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet skriver idag 2009-03-11 under rubriken "Stoppa matchen - öppen antisemitism".
I demonstrationen Stoppa matchen gick människor under Hamas flaggor och skanderade kända antisemitiska ramsor som definitivt förnedrar judar som grupp.
Att som man gjort från demonstatrationens mer rumsrena organisationer påstå att det bara var ett fåtal bråkstakare håller inte.
Tyvärr visar "Stoppa matchen" att antisemitism finns i Sverige, man behöver bara skrapa lite på ytan så kommer den fram. Läs Göran Rosenbergs intressanta artikel i DN 2009-03-10. Där visar han på de grumliga resonemang kring Israels agerande idag som tar sin utgångspunkt i Förintelsen, att dagens israeler "på grund av Förintelsen borde veta bättre". Det är häpnadsväckande att en en man som förre ärkebiskopen K.G. Hammar drar sig ur ett arrangemang till minne av Förintelsen med hänvisning till kriget i Gaza. ”I vissa lägen går det inte att skilja minnet av Förintelsen från staten Israel”, hävdade KG Hammar i radion, enligt Rosenberg. Det som hänt med anledning av "Stoppa matchen" visar att vi aldrig får ta ner garden när det gäller att bekämpa antisemitismen. Den finns synlig och och den finns osynlig, men den finns och den ska avslöjas.

Ingen stoppad match!

2009-03-09T11:11:00.003+01:00

Det blev ingen stoppad match, men tyvärr ger hela historien en bitter eftersmak. De svenska tennisspelarna var inte i bästa form, och hade verkligen behövt en entusiastisk hemmapublik. Om det hade räckt ska jag låta vara osagt, för det israeliska laget var bra, och de spelade under all sorts press. Särskilt välkomna kan de knappast ha känt sig.
Inte heller lyckades demonstranterna få fokus på sin sakfråga, vilket visar vilket slag i luften det var. I stället har det handlat om tomma läktare, enorma kostnader för polisinsatser, maskerade demonstranter.
Efterrräkningar är i alla händelser att vänta. Någon mer Davis Cup-match i Malmö lär det knappast bli inom överskådlig tid. Evenemangen kommer att gå till Helsingborg och Göteborg som är de två andra Davis Cup- städerna i Sverige. Stockholm får ev. ersätta Malmö. Det kan även bli idrottsliga efterrräkningar. ITF (det internationella tennisförbundet) kommer att se över sitt regelverk och se till att kommunala beslutsfattare inte ska kunna få det inflytande som de fick i Malmö. Och kanske blir det även ekonomiska efterräkningar. Svenska Tennisförbundet måste vara fly förbannade på Malmös politiker. Slutnotan är inte skriven ännu.
Men vilka principer ska då gäller för idrottsligt utbyte? Jag frågade en idrottskunnig man jag känner. Ska man aldrig kunna bojkotta?
Jo, det ska man väl kunna, men då ska det vara på erkända internationella principer. Och då ska bojkotten mot det landet inte bara gälla på det idrottsliga området, utan då ska det gälla även andra former av förbindelser; kultur, handel m.m. Idrotten ensamt ska inte behöva användas som ett politiskt slagträ, det ger bara en känsla av småaktigt grabb-bråk.
Och det ska vara ett nationellt fattat beslut, inte ett beslut taget av en kommun eller ett idrottsförbund.

Matchen stoppades inte!

2009-03-08T18:11:00.003+01:00

Nu ikväll söndag är det lugnt utanför Baltiska hallen. Det är väldigt synd ur idrottslig synpunkt att tennisintresserade inte kunde få se denna Davis Cup-match, eftersom den har varit på både jämn och spännande. Nu står det 2-2 och den sista matchen mellan Levy och Vinciguerra blir avgörande. Igår var det däremot många demonstranter. De flesta försökte nog hålla lugn och låg profil. Arrangörerna ville inte ha bråk. Men väljer man skapa oheliga allianser med grumliga undertoner får man finna sig i att en sådan här demonstration drar till sig en rad "oönskade element". Det gäller att välja sina vänner. Eller som man man brukar säga: "med sådana vänner behöver man inga fiender".
Så någon stoppad match blev det inte, men den svenska demokratin blev naggad i kanten, och idrottsrörelsen fick med det civila samhället vika undan för hot om våld. Och vad har inte detta kostat. Tusentals poliser utkommenderade på Malmös gator och torg. Pengar som definitivt kunde använts bättre.
Och så här när matchen snart är avslutad: vad uppnådde de som sa sig vilja stoppa matchen? Ja, inte fick de den stoppad. Vad som däremot blottlagts än en gång är grumligheten i resonemangen. Idrotten används som slagträ, men bara när det gäller landet Israel. Vi har haft idrottsligt utbyte med diktaturer och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Men när det gäller Israel som är en erkänd demokrati i världssamfundet, som inte fällts för brott mot mänskliga rättigheter, för Israel gäller andra regler. Tyvärr lurar under Israelkritiken alltid en kritik som tangerar antisemitismen. När ska den demokratiska vänstern inse detta?

Det går inte att stoppa matchen!

2009-03-07T15:55:00.005+01:00

Nu har Davis Cup-matchen börjat, två singelmatcher har spelats och just nu spelas en dubbel. Lagen är jämspelta rent idrottsligt. Just nu på lördag eftermiddag verkar det som om demonstranterna har samlat sina skaror. 6000 demonstranter. Än så länge lugnt inne i arenan, och låt det så förbli, ber vi alla, som tror på någon G-d. Samtidigt är märkligt att se matchen på tv (tack förresten till Tv8 som sänder) utan publik. Den lilla publik som finns gör vad den kan för att få upp stämningen. Men samtidigt, det går inte att komma ifrån. Matcherna spelas i skuggan av politiken, i detta fall har dagordningen bestämts av kommunalpolitiker, trots att Davis Cup snarast är att beskriva som landskamp mellan två nationer.
Jag kan inte annat än känna starkt för både de israeliska och de svenska spelarna. För de israeliska för att de får klä skott för staten Israels politik och därmed inte får en Davis Cup på normala villkor. Egentligen gäller detsamma för de svenska spelarna. De får också klä skott för avsaknad av ett nationellt ansvarstagande och de får inte heller de spela under normala förhållanden.
I bakgrund lurar dock själva sakfrågan; varför var kriget i Gaza en intäkt för att kommunalpolitiker att börja uttala sig och agera kring ett idrottsevenemang? Är det inte snarare så att just det faktum att lokala politiker uttalade sina utrikespolitiska åsikter som skapade legitimitet för grupper långt ut på vänster- och högerkant inklusive nynazister och fundamentalistiska muslimer att sätta sin planer på "Stoppa matchen" i verket. I det drevet får man då med sig en uppsjö av kända och okända opinionsbildare som aningslöst driver kampanj mot Israel och som inte verkar förstå (eller gör de faktiskt det?) att de tjänar antisemitismens syften.
Varje gång staten Israel kritiseras är det som om man inte kan skilja på "judar" och "israeler" och kritiken mot Israel får antijudiska tonfall.
När ska vänstern rannsaka sin Israelkritik och ur sina led rensa ut de antijudiska undertonerna? Den självrannsakan måste komma förr eller senare.

Stoppa inte matchen!

2009-03-06T08:30:00.005+01:00

Vanligtvis brukar vi hävda att idrott och politik inte hör ihop. Men i fallet med Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel verkar inte detta gälla. Sverige har haft idrottsligt utbyte med många länder med tvivelaktig demokrati, med länder som oversägligen inte respekterat mänskliga rättigheter. Var fanns de upprörda rösterna då? Visst debatterades OS i Kina, men så här i backspegeln kan vi konstatera att evenemanget blev ett lysande tillfälle för en stat som inte respekterar mänskliga rättigheter att visa upp sig som ett "mönsterland". Det utlovades förbättringar vad gäller yttrandefrihet, resultatet blev det motsatta.
I Malmö rustar sig nu demonstranter som kommer från vitt skilda grenar på det politiska trädet; en ohelig allians mellan yttersta vänstern, yttersta högern, nynazizter och fundamentalistiska muslimska grupper. Det visar sig att hot om våld tyvärr fungerar, och myndigheterna gömmer sig nu bakom "säkerhetsaspekten". Det offentliga samhället borde visat att hot om våld inte ska löna sig, och målet borde ha varit att genomföra matchen inför publik. Det går inte att frigöra sig från den obehagliga tanken att det för vissa länder som bryter mot mänskliga rättigheter finns en måttstock och för Israel, Mellanösterns enda demokrati, råder en annan. Israel är inte heller dömt för att bryta mot mänskliga rättigheter, debatten om Gaza-krigets legitimitet pågår, och det finns olika bilder och olika sanningar, beroende på vem man frågar. Läs t.ex. vad Lisa Abramowicz och Ulf Öfverberg skriver i Sydsvenskan 2009-03-05: "Israel döms efter en annan måttstock". Man må ha vilken uppfattning man vill om Gaza-konflikten men att den ska påverka ett enskilt idrottsevenemang är orimligt. Varför duckar regeringen i frågan och bollar över den till den kommunala beslutsnivån. Vi talar faktiskt om en tävling mellan två stater, och då borde staten Sverige uttala sig i frågan. En del av de som nu rustar sig för demonstration säger klart och tydligt att deras syfte är att stoppa matchen, inte bara att "fredligt" demonstrera. De talar om Israel som ockupationsmakt, de talar om övergrepp och hela deras argumentation går ut på att Israel som stat ska uteslutas från att delta i det internationella samfundets olika evenemang inom t.ex. idrott och kultur. Med vilken laglig rätt?
Hur kan vi acceptera att organisationer som säger sig inte ens acceptera staten Israels rätt att existera, får utrymme att genomföra aktioner som har till syfte att stoppa tennismatchen? Lyssna på idrottsrörelsen, i detta fall Svenska Tennisförbundet, de väljer klokt att inte uttala sig politiskt, och de är ytterst besvikna över hur evenemanget utvecklat sig. Under ytan (att tala om säkerhet) ryms grumliga åsikter om staten Israel, men inte bara om staten, utan om deras medborgare också - "judarna". Det är sorgligt att behöva läsa i Svenska Dagbladet 2009-02-05 att enskilda svenska judar, boende i Malmö, inte längre känner sig trygga i sitt hemland. Borde inte alla tillgängliga offentliga och polisiära resurser sättas in för att garantera svenska medborgares säkerhet? Ska svenska medborgare på fullt allvar behöva överväga att lämna sitt hemland för att flytta till Israel, det land som enligt dem själva, är det enda land som garanterar dem som judar, ett land att leva tryggt i. Det påminner på ett skrämmande sätt om den situation som judarna i Europa kände under 30-talet.
Det säkerhetsmässiga och polisiära läget har nu tyvärr eskalerat till en sådan nivå att det är omöjligt att spela för publik, men hade man hanterat frågan på ett annat sätt från början hade det troligen varit möjligt. Det är av yttersta vikt att samhället och de valda politikerna inte faller undan för hot om våld utan att alla offentliga krafter sätts in för att garantera att idrottsliga evenemang går att genomföra utan politiska förtecken. Det nätverk av demonstranter som nu formerar sina styrkor hotade t.ex. med att köpa upp biljetter och inifrån arenan ställa till bråk, självklart är det helt oacceptabelt. Och samhället verkar stå helt handfallet inför situationen. Man borde tycka att det inom polisen, med tanke på alla problematiska fotbollsmatcher som genomförs, skulle finnas en beredskap för att hantera ett evenemang som Davis Cup-matchen. Nu kommer ytterst få att sitta på läktaren och se israeliska och svenska tennisspelare som tränar hårt för att nå till toppen i sin idrott spela. För tennisintresserade som kan lyfta blicken bortom politisieringen av idrotten finns möjligheten att se matcherna på tv.

måndag morgon

2009-03-02T10:44:00.001+01:00

Måndag morgon... En ny dag. Så som det ser ut i Sverige nu med galopperande arbetslöshet och missmod, så känner man att det verkligen behövs en ny regering. En socialdemokratisk.

Nu börjar jag

2009-02-06T09:46:00.002+01:00

På den här bloggen kommer jag då och då, troligen inte dagligen, för det kommer jag inte att hinna, kommentera samhällsfrågor och vad som händer i politiken. Både inom och utom Sverige. Eftersom jag jobbar med kulturfrågor och kulturpolitik dagligdags kommer det säkert att bli en hel del av den varan. Jag har även en hemsida www.rydbeck.se. Den skapades för 8 år sedan då jag startade egen verksamhet som konsult inom PR, information och kultur.