Det är skillnad på politiker och politiker

Ulf Eriksson skriver i Svenska Dagbladet, idag 2012-02-14, en artikel med rubriken Rädslans kultur. Han säger : Inom kulturfältet i Sverige pågår som vi vet en revolution uppifrån: en aggressiv bortmontering av grundbultarna i en kulturpolitisk samförståndsbro över partigränserna som har burit generationer av skapande och upplevelsesökande och reflekterande medborgare.
Men jag tror inte alla "vet" detta. Och likväl som vänstern understundom, för att som Eriksson uttrycker det, ägnar sig åt: "parollhumanitärt tjatter och analysfattigt positionerande" utan att någon bryr sig, så skrämmer man inte heller en endaste kulturarbetare med stora stygga moderata kulturministern. Sanningen är ju den att den statliga kulturbudgeten visserligen inte ökat särskilt mycket sedan 2006, men några dramatiska nedskärningar nationellt har inte skett. Inom regioner och kommuner pågår omvandlingsprocesser av ekonomisk och strukturell karaktär och på det nationella planet förs en ideologisk kampanj från borgerligheten som går ut på att man, om man vill vara välvillig, vill stärka kulturen och ge den marknadsmässiga förutsättningar, vilket bland annat har tagit sig uttryck i att man vill verka för fler entreprenörer, läs fler med enskild näringsverksamhet/F-skattsedel. Men kritiseras bör alliansen ändå för initiativlöshet och bristande insikter i kulturens och kulturbärarnas förutsättningar och villkor. Men det som också förvånar mig är kulturjournalisternas, författarnas, skådespelarnas, alla de s.k. kulturarbetarna som så lyser med sin frånvaro i politiken. Det finns ju andra sätt att påverka än att fäktas och fänas på kultursidorna. Det finns partier som aktivt har drivit frågan om mer pengar till kulturen. Den numera mycket impopulära rödgröna alternativet gick till val på en miljard mer i real ökning av kulturbudgeten under mandatperioden. Det innebär en höjning av kulturbudgeten från 6,5 till 7,5 miljarder. Detta håller de rödgröna partierna fast vid i sina budgetar. Säkert är denna föreslagna satsning troligen väldigt okänd både bland kulturpolitiker såväl som bland kulturarbetarna, och skälet till det är säkert många. Dålig marknadsföring från partiernas sida, dåligt intresse från kulturredaktionerna att skriva som sådana futtigheter som pengar ( trots att det denna gång rörde sig om rätt mycket stålar), dåligt intresse bland kulturarbetare för hur politiken fungerar, vem som styr. Om kulturens debattörer ska bli tagna på allvar måste kunskapen om politikens villkor och styrning bli bättre. Kulturarbetarna måste själva förstå var striden står och när och var kampen ska föras. Kanske inte bara på kultursidorna utan på partimöten, sammanträden med kulturnämnder, kommunstyrelser och kommunfullmäktige, i regionparlament, i Riksdagens kulturutskott. Och man måste kunna se skillnad på politiker och politiker. Det finns en höger som vill privatisera, entreprenörisera, marknadsutsätta, stuva om och stuva ner, som talar om "verklighetens folk", som vill ge "folk vad folk vill ha". Men det finns också ett vänsteralternativ i politiken som vill stödja kultur på kulturens villkor, som värnar kulturens egenvärde, också när den är jobbig, smutsig och helt onyttig.