Akos Kertesz, ungersk-judisk författare söker asyl

Akos Kertesz, ungersk-judisk författare, söker asyl i Kanada på grund av att han anser sig utsatt för en politisk kampanj i hemlandet. 79-åringen, som kom till Kanada tillsammans med sin hustru förra veckan, säger att han hotats och trakasserats samt att han fruktar för sitt liv i Ungern. I augusti skrev Kertesz en artikel där han fördömde Ungerns roll under Förintelsen. Efter det startade en politisk kampanj mot honom från högsta ort, uppger författaren i ett uttalande. Se Sveriges Radio, Kulturnytt.

Jag uppmanar alla intellektuella att sätta sig in i situationen i Ungern. Det som händer där är en skam. Om Ungern sökt medlemskap i EU idag hade landet inte beviljats medlemskap. Romerna diskrimineras och förföljs öppet och skamlöst. Antisemitismen breder ut sig. Oppositionella tystas - t.ex. genom att sändningstillstånd dras in för oppositionell radio -Klub Radio. 30- och 40-talet är inte långt borta - hur kort är vårt minne?

En egen röst

Igår efter jobbet tog jag ett glas vin med en kollega i kulturbranschen. Det kändes väldigt bra, hade nästan glömt hur det känns att sitta och prata sådär, ha ett samtal om viktiga saker - om politik, om aktuell debatt, om vår gemensamma känsla av att höger-vänster-debatten är problematisk, natt kulturpolitiken är kidnappad av högern och att vänstern naivt fänas och fäktar utan att riktigt begripa vad som hänt. Mer om det en annan gång. Men för mig personligen var det viktigaste med kvällen insikten om att jag inte bara är ett verktyg, utan en egen unik personlig röst, och att den rösten förtjänas att tas på allvar.

Kungatjafs i Sveriges Radios matprogram Meny

Varför göra så mycket reklam för kungahuset i ett matprogram? Det var för mycket prat om kungen och och hans vanor i Meny i Sveriges Radio. Det kändes som ett dolt PR-jippo med avsändare Hovet och Rojalistiska föreningen. Usch att behöva höra sådant i public service-radion. Meny är ett bra program men detta var jättedåligt. Tror inte Tomas Tengby hade förfallit till detta.

Vänstern i kapitalets knä

Jag var på debatten på Teater Brunnsgatan 4 måndagen den 20 februari som hade rubriken Vänstern i kapitalets knä. Timbros tankesmedja betalade för debattkvällen - gratis entré och gratis vin. Vänstern satt inte bara i kapitalets knä, det var mycket värre än så. Jag skämdes djupt i mitt hjärta å vänsterns vägnar som kom till debatten utan vapen, utan vare sig strategi eller taktik. Tyvärr också utan kunskaper om hur kulturlivet, kulturpolitiken och och dess finansiering ( privat, offentlig eller både och) fungerar. Vänstern måste förstå att detta inte är en lek. Eller om man nu ger sig in i denna "lek" med högern får man inte vara naiv och inte heller tramsa bort en viktig debatt. Vänstern uppfyllde denna kväll tyvärr alla högerns fördomar om dåligt affärsmannaskap, taskiga argument och en barnslig attityd till pengar och budget. Vänstern kan bättre än så! Nästa gång Brunnsgatan 4 har debatt i slutet av mars måste de toppa laget på vänstersidan. Denna läggmatch får inte upprepas.

Det är skillnad på politiker och politiker

Ulf Eriksson skriver i Svenska Dagbladet, idag 2012-02-14, en artikel med rubriken Rädslans kultur. Han säger : Inom kulturfältet i Sverige pågår som vi vet en revolution uppifrån: en aggressiv bortmontering av grundbultarna i en kulturpolitisk samförståndsbro över partigränserna som har burit generationer av skapande och upplevelsesökande och reflekterande medborgare.
Men jag tror inte alla "vet" detta. Och likväl som vänstern understundom, för att som Eriksson uttrycker det, ägnar sig åt: "parollhumanitärt tjatter och analysfattigt positionerande" utan att någon bryr sig, så skrämmer man inte heller en endaste kulturarbetare med stora stygga moderata kulturministern. Sanningen är ju den att den statliga kulturbudgeten visserligen inte ökat särskilt mycket sedan 2006, men några dramatiska nedskärningar nationellt har inte skett. Inom regioner och kommuner pågår omvandlingsprocesser av ekonomisk och strukturell karaktär och på det nationella planet förs en ideologisk kampanj från borgerligheten som går ut på att man, om man vill vara välvillig, vill stärka kulturen och ge den marknadsmässiga förutsättningar, vilket bland annat har tagit sig uttryck i att man vill verka för fler entreprenörer, läs fler med enskild näringsverksamhet/F-skattsedel. Men kritiseras bör alliansen ändå för initiativlöshet och bristande insikter i kulturens och kulturbärarnas förutsättningar och villkor. Men det som också förvånar mig är kulturjournalisternas, författarnas, skådespelarnas, alla de s.k. kulturarbetarna som så lyser med sin frånvaro i politiken. Det finns ju andra sätt att påverka än att fäktas och fänas på kultursidorna. Det finns partier som aktivt har drivit frågan om mer pengar till kulturen. Den numera mycket impopulära rödgröna alternativet gick till val på en miljard mer i real ökning av kulturbudgeten under mandatperioden. Det innebär en höjning av kulturbudgeten från 6,5 till 7,5 miljarder. Detta håller de rödgröna partierna fast vid i sina budgetar. Säkert är denna föreslagna satsning troligen väldigt okänd både bland kulturpolitiker såväl som bland kulturarbetarna, och skälet till det är säkert många. Dålig marknadsföring från partiernas sida, dåligt intresse från kulturredaktionerna att skriva som sådana futtigheter som pengar ( trots att det denna gång rörde sig om rätt mycket stålar), dåligt intresse bland kulturarbetare för hur politiken fungerar, vem som styr. Om kulturens debattörer ska bli tagna på allvar måste kunskapen om politikens villkor och styrning bli bättre. Kulturarbetarna måste själva förstå var striden står och när och var kampen ska föras. Kanske inte bara på kultursidorna utan på partimöten, sammanträden med kulturnämnder, kommunstyrelser och kommunfullmäktige, i regionparlament, i Riksdagens kulturutskott. Och man måste kunna se skillnad på politiker och politiker. Det finns en höger som vill privatisera, entreprenörisera, marknadsutsätta, stuva om och stuva ner, som talar om "verklighetens folk", som vill ge "folk vad folk vill ha". Men det finns också ett vänsteralternativ i politiken som vill stödja kultur på kulturens villkor, som värnar kulturens egenvärde, också när den är jobbig, smutsig och helt onyttig.

Upphovsrätt - igår - idag - i morgon

Svenska Dagbladet idag: Konsten att dela med sig. Jag grunnar varje dag på hur frågan om upphovsrätt och tillgänglighet ska lösas. Intressant att läsa om Creative Commons. Ger inget svar men visar på några som tänkt hur de vill ha det. I artikeln i SvD: "Creative commons var inte emot upphovsrätten. Tvärtom. De avfärdade de falanger som ville avskaffa den. Men de tyckte inte att lagstiftningen var anpassad för alla som skapade av andra skäl än att försörja sig. "
Det är väl det som är ett av huvudproblemen. Det finns två sorters konstnärsskap. Ett som inte bryr som försörjning och ett där det blir en förutsättning. Den första kan tyckas ideal och "fri" och den andra som trångsynt och närig. Det är lätt att finna den första attraktiv och tänka sig den skicklige advokaten eller läkaren som konstnär för vilken de konstnärliga inkomsterna är oviktiga, och se den andre konstnären som en girig typ som bara kan ge uttryck för sin konstnärlighet om han får betalt för minsta bokstav, penseldrag eller tonsatt ton.

Borgerlig brist på handlingskraft.

Den borgerliga regeringen visar en häpnadsväckande brist på handlingskraft i sin vårproposition. De säger sig "satsa" på jobben men t.ex. inom kulturområdet som har den största arbetslösheten finns inga som helst förslag. Man prioriterar skattesänkningar för de som har jobb istället för aktiva åtgärder för de arbetslösa. Inom kulturområdet finns det en rad insatser som skulle tjäna dubbla syften - både att ge arbetslösa jobb och stärka kulturen: fortsätt med Access-jobben, tidigarelägg investeringar inom kulturen i form av renoveringar av kulturmiljöer och utöka Konstnärsallianserna. Stöd kommunerna så att de i kristider orkar behålla t.ex. kulturskolorna och kultur i skolan.